I Marias huvud

Idag gick nog all luft som fanns kvar i mig, ur. Jag försöker se det positiva i saker och ting, men det är kämpigt. Inte ens lyckan av att snart vara klar med utbildningen, känns roligt längre. Framtiden känns oviss, vilket är ett riktigt stressmoment för mig.

Om jag hade fått en krona varje gång någon har sagt under utbildningen; "Du har inga barn, så det är lätt för dig att plugga eller göra skolsaker när du kommer hem" , vore jag miljonär vid det här laget. Vad vet alla som har sagt detta? Vad vet dom om vad som sker när jag kommer hem? Kanske har M och jag försökt skaffa barn men inte lyckats. Är det då legitimt att säga något sådant? (vi försöker dock inte eller har försökt skaffa barn då utbildning, ekonomi och jobb ska vara klart först). Nej det skall bli riktigt skönt att bli klar med utbildningen så att man slipper "försvara" sig.

Jag är inte dum, jag fattar att barn tar tid. Men samtidigt vet INGEN om hur mitt liv ser ut utanför skolan. Kanske även jag har tidsbrist när det kommer till skolan, men jag håller det för mig själv. Jag låter dem tro att de vet hur jag, och kanske fler än jag, har det när vi kommer hem från skolan. Det handlar om att nicka och se glad ut. Men i slutändan vet de inte ett dugg, och så skall det fortsätta att vara då jag inte vill klaga. För jag menar; jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller som tar en massa tid. Jag har ju det bra. Eller hur?!