I Marias huvud

Jag har aldrig, eller VÄLDIGT sällan, kunnat prova ett par stövlar. Idag hade jag ett par ärenden på byn, så jag stannade till i den lokala skoaffären. Väl där slötittade jag lite och fann ett par stövlar. Vi får väl ge det ett försök tänkte jag, och ta me tusan. Allt som skulle i skon, det vill säga vader samt fötter och byxor fick plats!!

Inombords var jag riktigt glad. Antingen var det ett par stövlar som passar även oss med modell större vader, eller så har även vaderna minskat i storlek då jag har gått ner i vikt. Men sedan började den gamla studenten inom mig tala. 200 kr är mycket pengar, tänk vad med mat du skulle kunna handla. Så nu sitter jag här. Glad men med en stor portion ångest. Dock tjänar jag MYCKET mer nu när jag har jobb, men usch. Det ger mig ångest i alla fall. Vi får se om de får bosätta sig här hemma för alltid eller om de får åka tillbaka i morgon.

Sablans. Kände av i morse när jag vaknade att det var lite småjobbigt att svälja frukosten. Okej tänkte jag och tog mig en Ipren. 12 timmar senare har det bara blivit värre. Ont i halsen, fryser som en nudist i en snödriva, samt ont i kroppen. Kan jag inte bara få vara frisk nu när jag precis börjat jobba!! Snälla!

Just nu har jag antagit ryggläge i soffan med en varm kopp te samt en massa vatten. Dock är vatten inte så gott när man har ont i halsen.

Okej en lite uppdatering såhär på julafton;

- Jag har fått jobb!!! Börjar den 7 januari på en småbarnsavdelning. Det ska blir riktigt roligt.
- Jag har klippt av mig håret. Eller klippt av mig är väl kanske att ta i, men två decimeter är borta. Det var välbehövligt för mitt hår.
- Nyår kommer att firas i Karlstad hos M:s syster och hennes sambo. Skönt att få komma iväg.
- Våra grannar har återigen börjat tagit vår katt. Nu funderar i på att placera om katten till en familj/person som bor på en plats där det inte finns så många grannar.
- I år har vi en julgran. Det verkar bli vartannat år.

Åter till Hitta Nemo och äta frukost för att sedan duscha och fixa sig till dagen. I morgon kommer älskade Annelii hem hit och förfestar lite innan vi drar till Möblen.

Idag gick nog all luft som fanns kvar i mig, ur. Jag försöker se det positiva i saker och ting, men det är kämpigt. Inte ens lyckan av att snart vara klar med utbildningen, känns roligt längre. Framtiden känns oviss, vilket är ett riktigt stressmoment för mig.

Om jag hade fått en krona varje gång någon har sagt under utbildningen; "Du har inga barn, så det är lätt för dig att plugga eller göra skolsaker när du kommer hem" , vore jag miljonär vid det här laget. Vad vet alla som har sagt detta? Vad vet dom om vad som sker när jag kommer hem? Kanske har M och jag försökt skaffa barn men inte lyckats. Är det då legitimt att säga något sådant? (vi försöker dock inte eller har försökt skaffa barn då utbildning, ekonomi och jobb ska vara klart först). Nej det skall bli riktigt skönt att bli klar med utbildningen så att man slipper "försvara" sig.

Jag är inte dum, jag fattar att barn tar tid. Men samtidigt vet INGEN om hur mitt liv ser ut utanför skolan. Kanske även jag har tidsbrist när det kommer till skolan, men jag håller det för mig själv. Jag låter dem tro att de vet hur jag, och kanske fler än jag, har det när vi kommer hem från skolan. Det handlar om att nicka och se glad ut. Men i slutändan vet de inte ett dugg, och så skall det fortsätta att vara då jag inte vill klaga. För jag menar; jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller som tar en massa tid. Jag har ju det bra. Eller hur?!